Leif i livet

Jag är född i Åbo och uppväxt i Björneborg. Redan som ung pojke kom jag i kontakt med socialdemokratiska ideal via min mors familj. Mammas fyra bröder och hennes far jobbade alla på Wärtsiläs skeppsvarv i Åbo centrum. Vi var ofta på besök hos mormor och morfar på somrarna, och där handlade samtalen nästan alltid om politik. Det fascinerade mig mycket. Jag brukade sitta tyst under köksbordet och lyssna på de vuxnas diskussioner, men vågade sällan uttrycka mina egna åsikter – trots att jag redan då hade många tankar och idéer.

Som ungdom sommarjobbade jag på samma fabrik där pappa arbetade som teknisk chef. Under flera somrar fick jag prova på olika roller inom fabriken. Jag arbetade bland annat som diversearbetare, ventilreparatör, förrådsman och laborant. Även om arbetet ibland var tungt, tyckte jag att det var mycket intressant. Jag såg alltid fram emot lunchrasterna, eftersom de ofta präglades av livliga politiska diskussioner – något jag alltid njutit av.

Min största passion i ungdomsåren var friidrott. Efter hård träning började jag nå framgångar i distriktsmästerskapen. Det var en fantastisk tid, men det var också tufft att nå den absoluta toppen inom friidrotten på 80-talet. Samtidigt började jag få andra intressen utanför idrotten, vilket till slut ledde till att jag lade friidrotten åt sidan. Idrotten var dock fortfarande viktig för mig, och 1983 grundade jag och några vänner ett handbollslag i Björneborg som började spela i division 3. Vår första seriematch drog över tusen åskådare, och på något mirakulöst sätt lyckades vi vinna den.

Efter armén flyttade jag 1984 till Åbo för att studera, och precis som min far började jag spela handboll i ÅIFK. Under fem år representerade jag laget, men konkurrensen om speltid var stenhård eftersom många landslagsspelare också spelade där.

Jag började alltmer fokusera på mina pedagogiska studier vid Turun Yliopisto. Våren 1990 tog jag magisterexamen i pedagogik och påbörjade min karriär som klasslärare inom Åbo stad.

1991 blev basket den dominerande sporten i mitt liv. Efter fyra år som spelare i de lägre divisionerna blev jag alltmer intresserad av att utbilda mig till baskettränare. Jag fick en tränarposition i föreningen TuNMKY och deltog flitigt i Finlands basketbollförbunds tränarprogram. I mitten av 1990-talet tog jag min examen som HKVT-tränare. Vid ett tillfälle övervägde jag att flytta till Danmark för att bli proffstränare, men min fru sade halvt på skämt: ”Det är familjen eller din karriär.” Jag valde naturligtvis familjen och fortsatte att träna basket i Åbo och TuNMKY i över 20 år – med goda resultat.

Mitt arbete som lärare har alltid varit viktigt för mig. Jag arbetade som klasslärare i 28 år, hela tiden anställd av Åbo stad. Tidigt i min karriär avlade jag också examen inom skoladministration, vilket gav mig behörighet att arbeta som rektor på låg- och högstadiet. År 2018 blev jag vald till skolchef vid Kärsämäki skola i Åbo. År 2020 slogs skolan samman med Åbo Lyceums samskola, där jag nu arbetar som biträdande rektor.

Min politiska karriär började 2019, efter att jag länge övervägt att ge mig in i kommunal- och rikspolitiken. När det gällde partivalet fanns det egentligen inget annat alternativ för mig än SDP. Partiets program gjorde valet enkelt. ”Ett rättvist samhälle åt alla!” har alltid varit min viktigaste paroll – och den sammanfaller helt med socialdemokraternas vision.

För närvarande är jag suppleant i Åbo stadsfullmäktige och medlem i Åbo idrottsnämnd. Vid det kommande kommunalvalet hoppas jag bli invald som ordinarie ledamot i stadsfullmäktige.

Åbo spelar en avgörande roll i att rädda Skärgårdshavet!

Skärgårdshavet är en av Finlands vackraste naturdestinationer – men hur länge får vi egentligen njuta av denna unika helhet?

Skärgårdshavets skärgård är världens största. Den består av 41 255 öar och skär, och dess genomsnittliga djup är endast 23 meter. Därför är det mycket sårbart.

Skärgårdshavet lider av svår övergödning, vilket till stor del beror på fosfor- och kväveutsläpp från jord- och skogsbruk direkt ut i havet. Betydelsen av dessa näringsutsläpp är särskilt stor på västkusten, där havsvattnet är exceptionellt grunt. På grund av vår täta skärgård är vattnets omsättning från öppet hav mycket långsam, vilket ytterligare förvärrar övergödningsproblemet.

Vi har länge vetat att det rinner alldeles för mycket näringsämnen ut i havet. Skärgårdshavets tillstånd är mycket sämre än Finska Vikens eller Östersjöns, vilkas situation har förbättrats avsevärt efter att avloppsreningen i Sankt Petersburg förbättrats och utsläppen från gödselfabrikerna i Ryssland och Polen har minskat.

Näringsflödet till Finska Viken har minskat med 70 procent, och belastningen på Östersjön med cirka 25 procent jämfört med de värsta tiderna. Däremot har näringsutsläppen till Skärgårdshavet flutit in i havet i nästan samma takt i 50 år – havets tillstånd är kritiskt. Blågröna alger som flyter på havet hotar nu att förstöra vårt unika havsområdes natur- och rekreationsvärden samt skärgårdens olika näringsgrenar, särskilt i Åboland.

För att vända på den nuvarande utvecklingen behövs omedelbara, bindande och effektiva åtgärder. Bindande beslut bör fattas omedelbart. Tidigare försök att lösa situationen har varit hopplöst otillräckliga eller bristfälliga under flera decenniers tid. Samarbetet mellan staten, kommunerna, näringslivet och olika organisationer är fortfarande alldeles för fragmenterat och ineffektivt.

Turku är västkustens och Skärgårdens ”huvudstad”. Vi måste också därför vara den största förkämpen i kampanjen att rädda Skärgårdshavet. Denna kampanj kräver genuint samarbete och beslutsfattande över partigränserna i vår stad. I de kommande kommunalvalen bör medborgarna rösta på en kandidat som också personligen engagerar sig i Skärgårdshavets sak. Jag lovar att ge mitt orubbliga bidrag i detta engagemang.

Orpos regering bär ansvaret för krisen i välfärdsområdena

Trygghet är en grundpelare i vårt samhälle, och när vi talar om trygghet i vardagen, ligger vårdsektorn i en central position. För oss som bor i Egentliga Finlands välfärdsområde och mera precist i Åbolands skärgård handlar det inte bara om att få vård vid behov, utan också om att känna att den vård vi får är av hög kvalitet, tillgänglig och säker. 

Det har redan länge rått en akut brist på läkare och vårdpersonal i Kimito, Dalsbruk och Västanfjärd. Nattjouren i Salo lades redan ned, vilket var en katastrof. Nu planerar välfärdsområdet på att göra ytterligare besparingar helt på basnivån, i och med att man vill lägga ner laboratorietjänsterna i Dalsbruk. Det knakar senast nu i fogarna och tilliten till den offentliga vården ligger ställvis på en ytterst låg nivå. Det finns en allvarlig risk att hela systemet havererar.

De kommande åren ser dessutom ut att bli ännu mera utmanande för vårdsektorn. Den demografiska utvecklingen, med en åldrande befolkning, innebär att behovet av äldreomsorg och sjukvård kommer bara att öka, samtidigt som det blir ännu svårare att rekrytera tillräckligt med behörig personal. En ännu större utmaning är bristen på svensktalande vårdpersonal, vilket särskilt påverkar den svenskspråkiga befolkningen i Åboland. Många äldre svenskspråkiga invånare i kommunerna upplever att de inte alls får tillgång till vård på sitt modersmål, vilket skapar en känsla av otrygghet och frustration.

För att lösa dessa utmaningar krävs åtgärder på både kort och lång sikt. Det är viktigt att välfärdsområdet vaknar från sin ”Törnrosesömn” och beviljar anslag för att rekrytera och behålla svensktalande läkare och vårdpersonal i skärgården. Samtidigt borde staten se till att det finns utbildningsmöjligheter för svenskspråkiga studenter inom vårdsektorn. 

Egentliga Finlands välfärdsområde borde bygga upp en mer flexibel och tillgänglig vårdmodell där teknologiska lösningar, som till exempel distansvård och digitala konsultationer utnyttjas effektivt.  Detta skulle inte bara underlätta för de svenskspråkiga invånarna i Åboland att få service på sitt modersmål, utan också ge en bättre tillgång till vård i mer avlägsna områden. Detta gäller särskilt de äldre människorna och de som befinner sig i en sårbar position. Det kan vara en fråga om liv eller död vid akuta situationer.

För att skapa en trygg vardag för alla invånare i Egentliga Finland måste beslutsfattarna omedelbart ta tag i dessa frågor och lösa dem. Det kan inte längre accepteras att tillgången till vård skulle vara beroende av hemorten eller vilket språk man talar.  För att lyckas med detta, måste en fungerande och tillräcklig finansiering till välfärdsområdet garanteras. Samtidigt måste det ses till att vårdpersonalen inom välfärdsområdet får arbeta under drägliga arbetsförhållanden